http://bellabliiing.blogg.se/

Hejsanhoppsan!

 

Ja, det känns ungefär som att backa tiden 15 år med att starta ett blogginlägg på detta vis. ;)

Nämen, hoppas allt är bra med er stackare som kommer in här och läser om mitt högst ointressanta liv som jag väljer att dokumentera, för det ska ni veta inte fan är det så himla värt att skriva om egentligen. ;) 

 

Hur är läget då? Jo det ska ni allt få veta, det är som de blev ungefär.
Okej, det är rätt upp och ner just nu. December närmar sig och det är en väldigt jobbig månad på många sätt, det är framförallt den månaden min älskade lillebror gick bort så det innehåller obehagliga minnen. Samtalet från mamma då hon hittat honom, spelas upp i min hjärna allt oftare den här tiden. Vårat sista möte den där måndagen fjärde december, tänk att två dagar senare skulle hans vackra hjärta sluta slå och för alltid en del av mitt eget dö med honom.

 

Imorse påväg till jobbet kom den där välbekanta känslan tillbaka, det gör fysiskt ont i bröskorgen samtidigt som det knappt går att andas, det känns som att man andas genom ett sugrör ungefär.. Först försöker jag alltid bara andas och hålla igen de där tårarna som bränner, men imorse kröp det ut ett par stycken och väl framme på jobbet gick det hyfsat fort över bara för att jag vet vid det här laget att det här är vanlig ångest, jag kommer inte dö, jag har inte en hjärtattack även fast det känns så. 

Genom att faktiskt veta allt det, och kunna leva efter det så utvecklas det ytterst sällan till ren och skär panikångest längre.

 

Jag har förr i min ungdom käkat antidepp, och det är absolut inget fel med det men jag är glad att jag klarar mig utan det liksom. Jag vill kunna få släppa på dessa känslor då det finns tillfälle, att liksom känna sorgen och inte linda in den i ett allt större nystan som sen kommer vara så tilltrasslat att det knappast går att reda ut.

Sorg är vad det är, den är hjärtskärande och hemsk, lamslagande men man måste tillåta sig själv både att inte ta itu med den samtidigt som man måste hantera den och få vara ledsen.

 

Idag ville jag egentligen fara till graven, tända ett ljus och bara få prata med honom (och gråta som alltid där) men samtidigt vet jag ju så väl, han ligger inte där - blott askan av det som en gång var hans fysiska kropp på denna jord vilar där, men inte hans själ - ty den är mitt bland oss hela tiden.

I mitt hjärta lever han, han är det vackraste av minnen jag bär med mig genom livet.

 

Jag är så tacksam, så himla tacksam över att han är (inte var) min lillebror, för han var en av de allra bästa. 
Ett hjärta av rent guld, men en alltför trasig själ.
Om ni bara visste hur många dagar jag undrar, tänker, anklagar... mig själv.
Hade jag bara kunnat hade jag tagit över all hans smärta, så han fick se genom mina ögon hur fantastisk han var. Om jag så i alla fall bara fått ta över en liten bråkdel så det gjort hans liv enklare att leva. 

Nu tror ni kanske att han tog livet av sig, det gjorde han inte. En oavsiktlig överdos, men visst vi kan ju vända på detta i en evighet. Tar man droger leker man ju rysk roulette med sitt liv varenda gång man tar en ny dos, i detta fall fentanyl.

Jag är ju sån, jag vill veta. Så jag har googlat mig tokig och läst allt jag hittat om fentany, på flashback bland alla dessa trasiga människor som bara söker en utväg att få dämpa allt som gör ont inom dem. 
Bara för att få veta att han inte led, och det gjorde han inte. Han har bara somnat...

 

Vet ni vad bland det värsta är? Att typ tre veckor efter Emils öde, så greps de två största säljare av fentanyl i Sverige... Och de har till och med blivit straffade, tänk om... tänk om det bara kunnat ske tidigare...

 

Nä hörrni, ni blir väl less mitt eviga tjatande om min älskade lillebror, men jag kan känna att en av mina uppgifter som efterlevande är att berätta just hans historia, för att andra trångsynta personer ska kunna förstå att det finns en människa bakom missbrukaren, med en hel familj oftast som följe.

 

Idag har jag i alla fall jobbat, jobbar i veckan på en skola jag inte ens gått intro på men det fungerar det också. Frågar mig fram och har sagt att gör jag fel, missar nått eller liknande är det bara säga till. :) 

Kommunikation är allt A och O i alla relationer, oavsett hur den ser ut. 

 

Blir hela veckan på samma ställe, så får vi väl se vad helgen bjuder på. Förhoppningvis något postivit och kul i allt elände med corona! :) 

 

Nä, mina vänner. Lev och må, på återseende!