http://bellabliiing.blogg.se/

Idag är en sån där dag, då det bara gör så ont i hela mig, det liksom vrider sig i kroppen av saknad och sorg.
Imorse påväg till jobbet började låten "om jag inte fanns" spela och det liksom stang till i hjärtat på mig, och då börjar det lukta starkt av typ herrparfym i bilen, bara för en sekund... Emil hade alltid mycket "lukta gott" på sig, alltid... Så då började förstås ögonen fyllas av tårar, och det brände än mer inombords än innan, som vanligt måste känslan tryckas bort för man kan ju inte gärna komma helt rödögd på jobbet pga gråt i bilen.

 

Jag är för det mesta en positiv person, försöker finna en mening i allt som händer men just detta finner jag fan ingen mening i, det är bara ett djupt mörker som jag ska lära mig att leva med tills mitt sista andetag.

Det är väl extra mycket känslor just nu, för vi närmar oss årsdagen då Emils vackra hjärta slutade slå...
Jag känner mig så borttappad i allt det här, hur jag än försöker hittar jag ingenting att ta tag i för att sluta falla så hopplöst ner i saknaden som han djupt bergravt i mig.

Finns inget "tiden läker alla sår" för det gör den fan inte, det här blir bara värre med tiden. Hans plats i mitt liv fattas mig så mycket värre nu, än för tre år sen.
Vi pratade ju inte varje dag, och han hade varit borta hela sommaren så vi hade ändå inte setts och så var det bara typ alltid, så i början var det enklare att bara tro att han var på semester eller liknande, men ju mer tiden går desto mer påtagligt blir det. 

För ett tag sen skulle jag till Luleå och ville ha sällskap, och det är första gången jag på riktigt letade fram hans nummer i telefonen men i sista sekund insåg att nä, det är ingen idé, det finns ingen telefon till himlen hur mycket jag än vill.

Istället besökte jag graven, och som varje gång trillade tårarna.
FAN OCKSÅ!

Jag hatar det här, jag hatar hur det gör så förbannat ont i hela mig.

 

Jag pratar sällan om min bror, känns som att många anser att jag ska ha sörjt färdigt den där brinnande sorgen som lamslår, men vad de inte inser är att jag aldrig ens börjat...
Har aldrig fått tid till att sörja, för det liksom bara fortsätter hända grejer i mitt liv, och sen för att jag inte vill gräva ner mig och bara bli en tråkig, ledsen person som inte ser det fina i livet längre.

För det gör jag, men jag fick frågan om jag verkligen var lycklig förra veckan av min bästa vän..

 

Lycka är flyktigt, lycka är såklart mina barn och min familj, lycka är att rida Vesslan, det är en härlig surrstund med fina människor, en vacker solnedgång kan göra mig lycklig, men är jag lycklig? 
Nej, svaret är nog nej. Jag är inte lycklig, jag är inte i närheten av lycklig på det sättet jag var innan jag tappade en av de viktigaste personerna i mitt liv.

Jag är kanske halvlycklig, kan man vara det? 

Jag bestämmer att man kan det, inget är bara svart eller vitt det finns miljoner aspekter att ta in för varje känsla.

 

Och är det något jag vet, så är det att livet är långt ifrån rättvist.

 

Känslan i kroppen, den känslan av brännande vansinne inombords, brännande av ilska, kärlek, sorg över att jag inte var stark nog att bara gå, den sitter kvar.
Det är precis den känslan jag känner, då jag sjunker ner i tankarna om min bror. Jag saknar honom, älskar honom, är ursinnigt arg på honom, för att han dog.

 

Att jag fått uppleva ett levande helvete med ett x, det kan jag se meningen med nu, för jag vet exakt vad jag aldrig någonsin kommer tolerera igen, och vad jag förtjänar.
Jag låter ingen sätta sig på mig igen, jag låter ingen bestämma över mina egna åsikter, och jag låter ingen tvinga mig vara med personer jag inte vill vara med, hela mitt jävla liv har jag ägnat tid åt för många människor som inte ens förtjänar ett hej.

 

Men jag finner ingen mening med att min lillebror dör, då han är 22år gammal. Det finns ingen mening heller, man ska inte dö då.

Varför kunde han inte bara vilja mer, varför kunde han inte få absoluta bästa vård och hjälp? Varför ska vi andra i samhället döma dessa människor så hårt, de blir liksom tillintetgjorda av dåliga livsval, när allt dom behöver är en andra chans.

En andra chans på alla sätt, men framförallt en andra chans till livet.

Bakom varje missbruk finns en människa, en människa som kanske är missförstådd, som har ett hjärta av guld men inte orkar med samhällets trångsynta normer, som mår så jävla dåligt så det finns ingen annan utväg än att självmedicinera...

Och åker du då fast, med din självmedicinering, ja då jävlar är du dömd för livet. Det står i alla journaler och genast är du mindre värd, och ingen vill ha dig.

Söka hjälp är nästan lönlöst, det är en omöjlighet att som anhörig ens få hjälp att hjälpa.

Är det såhär vi vill att samhället ska varaa? Självklart finns det missbrukare, pedofiler, väldtäktsmän, mördare... osv som inte förtjänar en andra chans. Jag har själv varit utsatt för övergrepp i nära relation då jag var 17 år, och nu är han äntligen inte en del av denna värld längre och kan inte skada någon fler, men nej han förtjänade inte en andra chans, gubbkräk.

 

Men Emil gjorde det, han förtjänade sin andra chans, han förtjänade att leva.
Han mådde bara så jävla dåligt så han orkade inte själv hela vägen, han var sviken av nära,("kära")... lämnad, åt slumpen, för det är ju så man "ska" göra, man ska låta dom falla så långt ner tills de liksom nått botten, men hur kan man med handen på hjärtat göra ens så? 

Jag är glad, att vi är några stycken som aldrig lämnade Emils sida oavsett, för när hans blågröna ögon för sista gången slöts så visste han att han var älskad, han var älskad för precis den har var, med alla fel och brister men framförallt för den fina fantastiska människa han var bakom allt det där!
För där fanns det renaste av hjärtan, den mest omtänksamma människa jag känt, en liten liten pojke fångad i en stor farlig värld som han inte kunde finna sin plats i.

Min vingklippta lillebror, som alldeles för tidigt fick sina vingar åter....

 

Och kvar är vi alla andra, vi som alltid såg bortom missbruket, vi som står med våra hjärtan krossade utan att någonsin kunna läka igen. Men jag ska alltid leva för honom, för det liv han aldrig kommer få leva.