http://bellabliiing.blogg.se/

Idag är det tre år sedan jag fick träffa Emil för sista gången, och just idag är jag bara ett skal.

Jag började morgonen med gråt, jag grät då jag smörade pojkarnas mackor, då jag gjorde mitt kaffe, då jag sitter här trycker det över bröstet så visste jag inte bättre hade jag trott jag höll på att få en hjärtinfarkt. 

 

Vilket på ett sätt är sant, för mitt hjärta är sargat och trasigt så jag vet knappt hur jag ska få det att ta ihop längre.

Det går liksom inte, det är trasigt för alltid.

Min älskade älskade lillebror, alla som säger att tiden läker sår och att det blir lite lättare... Det är tvärtom, för mig. För varje år blir det värre, vi sågs ju inte varje dag hur som helst så första året var som bara en dimma. Nu börjar det klarna upp så pass att man sakta inser det där med aldrig mer.

 

Idag är en sån dag som jag nästan inte vill ha barn, eller jag vill kunna få vara ensam under täcket ett tag för jag behöver det. Få tömma systemet, jag behöver en mjuk mule i nacken som andas varmt så det kittlar, jag behöver gå ut i skogen och bara skrika rakt ut allt som gör ont.

Jag behöver ett totalt break down och bara få släppa ut det, det jag varje dag bråkar med mig själv om - för att hålla ut på alla plan det kan innebära.

 

Jag vet inte om jag har sånt stort behov få prata av mig egentligen, jag behöver helt enkelt tid med mig själv och mina egna känslor, få känna gränslöst och inte behöva hålla ihop.

Att skriva här är ju en sorts terapi för mig, det är skönt få ut allt utan att behöva ha någon som ifrågasätter eller som ändå inte känns som att de bryr sig. Ibland känns det som att alla är så van, den där spralliga Bella som alltid är glad och ler, full i fan och med glittrande ögon.
Men om man inte längre kan identifiera sig med den personen då? Inte så jag är utbytt till en bitter person heller, jag är bara mer... Åt det gråa hållet, jag har slutat bry mig om människor som ändå inte bryr sig om mig, jag har slutat ta skit oavsett vem det kommer från, och liksom jag bara umgås inte med dom som inte ger mig något över huvudtaget.

 

Jag har inte sovit ordentligt på flera veckor, och det är värre nu än det är i vanliga fall så igår tog jag min "sova medicin", så inatt har jag i alla fall fått sova rätt okej, och det är skönt.
Man får inse det är dags sova då det sprutar näsblod, för det är ett säkert tecken för mig att min kropp protesterar.

 

Nä, jag har inget mer vettigt att skriva. Skriver och raderar, skriver och raderar.... Så vi skippar det!
Lyssnar vidare på det jag alltid lyssnar på då jag är helt under isen, Ted Gärdestad.

Också hörs vi en helt annan dag!