Riktigt sjuk

Hejsan!
 
Vad har hänt sen sist? JO!! Jag har ridit Motega, eller ja mer åkt kanske man säger men så duktig kille :) 
Blev åtta varv på ridplan, och Anders var sån duktig medhjälpare som gick med oss om utifall att något skulle hända - men Motega är ju värsta coola killen så han bara knatade på bredvid Anders.
Så stolt över dem båda, min hästrädda sambo och min duktiga lilla ponny <3
 
Men, utöver denna fantastiska lördag då jag fick sitta på min bruna prins, så har jag och mitt hjärta haft en väldigt mysig helg.
Fredagen blev det att käka lite skräpmat ute, sen gick vi på bio och såg Morran och Tobias, efter det drog vi hem.
Drack lite vin och spelade sällskapsspel hela kvällen, så himla mysigt sätt att umgås på - och vem är inte min favoritperson att umgås med om inte Anders <3
Så det var en riktig höjdare!
Lördagen sov vi länge och väl, konstigt för att vara mig men jag tänkte att jag var lite bakis sen gårdagen.
Dagen flöt på och vid 16 drog vi alltså till Motega och jag fick sitta upp på honom, trots att det kändes som att jag skulle spy hela tiden så gick det ju som sagt suveränt.

Söndag då jag vaknade hade jag såååå ont i halsen så det gick knappt svälja, och här sitter jag nu tre dagar senare och är inte minsta bättre utan snarare sämre. :(
Ont då jag andas, tungandad, snorig är en underdrift, ont i halsen och hostar massor samt feber.
Så det var det roliga det typ, jag skulle jobbat fm i veckan men varit hemma måndag tisdag, så får se men känns onekligen som att jag kommer vara hemma imorgon också :(
 
Så det var det roliga i mitt liv typ ;) Fast i fredags lämnade jag nycklarna till Pitebo, min kära lägenhet är nu inte längre min.
Känns underbart, om än väldigt lustigt och konstigt.
Har inte riktigt greppat att denna underbara man är min, och att han vill leva sitt liv med mig. 
Aldrig har något varit så äkta som detta, och som jag sa åt han igår - jag är stolt över allt det här fast det inte var rätt väg att gå hit kanske, men jag följde mitt hjärta och det är första gången i livet jag verkligen gör det.
Jag ville inget annat än vara med Anders, och med det beslutet följer några av mina mindre stolta ögonblick, men i slutändan var det värt det för han är min och han är allt jag någonsin velat ha. 
Någon jag tänker vårda tills sista andetaget, det bästa som hänt mig. 
Och han bevisar det gång på gång, att tänka att jag får vakna upp till de där bruna varma ögonen varenda dag resten av livet gör mig alldeles knäsvag.
 
Jag är helt fantastiskt fjantigt kär i min Anders, och jag är inte sen med att säga det heller. 
Jag älskar hur vi älskar varandra helt enkelt, okomplicerat - utan fula ord, höjda röster eller bråk. 
Bara helhjärtat, villkorslöst och fullt med respekt mot varann.
Världens bästa kille, tänk att han är min och tänker bli pappa till mina barn ;)
Ställer upp på mina knasiga ideer, som typ en tredje häst ;p Jag menar, bara det gör honom helt fantastisk!
He make´s my heart go boooooing booooooing <3
 
2016 kommer inte gå till historien som världens bästa år, alls. 
Att vara med om det jag varit med om i år önskar jag ingen, och det har inte tagit slut ännu.
Men med världens bästa människa vid min sida klarar jag vad som helst, utan tvekan.
Och det absolut bästa med 2016 är Anders och det stavas K Ä R L E K <3
 

Jag har lätt den snyggaste pojkvännen <3 

Jaa, nu är vi officiellt sambos, vilken jäkla känsla! <3
Idag har vi tömt min lägenhet, det är bara sista städningen kvar så är det efter snart tre år ett avslutat kapitel i mitt liv.
Det är en aning ångestladdat, för det har varit en viktig del av mitt liv att ha fått stå på helt egna ben efter år av... annat helt enkelt!
Det har varit under dessa år jag verkligt hittat mig själv, och lärt mig att älska mig själv och fått inse att jag är jävligt stark. 
Men det är nu dags för ett helt oskrivet blad, med en fantastisk människa som visa gång på gång hur underbart ett liv tillsammans kan vara.
Att man behöver inte leva med skrik, elaka ord och en total ensamhet i en tvåsamhet.
Att ömsesidig respekt och att prata igenom saker innan det ens blir ett problem går, och att total naken ärlighet kan existera utan att man döms...
Jag är tacksam över livet, tacksam och stolt över hur vi älskar varann, och över att trots allt vi gått igenom tillsammans detta år så har vi bara vuxit ihop starkare.
Det är en overklighets känsla som existerar i mitt bröst just nu, tänk att denna fantastiska kille faktiskt är min pojkvän och att han väljer att vilja leva sitt liv med mig.
Inget har någonsin varit så rätt, det finns ingen som kunnat tysta alla mina tvivel på livet så som han.
Det är väl löjligt som fan, skriva såhär.
Men med handen på hjärtat, jag är så fruktansvärt stolt över att ha denna kille vid min sida och att få dela varje dag med honom, somna med hans armar runt mig, få höra han säga att han älskar mig, hur vi stöttar varann till de vi vill allra mest i livet.
Det är helt enkelt såhär det ska vara, totalt okomplicerat och rätt!
Snart ett år och vi har aldrig ens provat höja rösten eller bråkat med varann, för mig säger del en hel del med tanke på mitt brokiga förflutet.
Jag älskar han, mer än ord någonsin kan beskriva.
Tillsammans med han känner jag mig starkare, han får mig att tro på världen och på allt vad det innebär.
 
 
Min bästa vän, min själsfrände, min livskamrat, pappa till våra blivande barn, och varje steg på livets väg ska jag älska och vårda detta på bästa sätt för jag vill utan tvekan bli gammal och grå med honom#löjligtkär#löjligtlycklig
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0