http://bellabliiing.blogg.se/

Nämen här sitter jag då igen, ni som förmodligen aldrig trodde att ni skulle höra av mig igen då bloggen legat totalt på is i två års tid, men plötsligt händer det och andan faller helt enkelt på.
Eller så är det så att vi köpt en ny dator och jag tycker det är lättast att blogga via datorn om jag vill skriva lite mer helt enkelt ;) 

 

Vad har hänt då egenetligen på dessa två år? Ja ett helt liv har typ passerat, vi har fått barn nr två - en liten Nils Emil Nilsson som föddes 29/1-2019 i vecka 37 på Umeå universitets sjukhus.
Ja varför just Umeå? För att inget i mitt liv går ju någonsin som planerat, utan jag blev immuniserad med Nils vilket i enkla drag innebär att vårat blod har blandats i min mage och eftersom jag är AB rh negativ blodgrupp och Nils är positivt så äter mitt blod upp hans vita blodkroppar, vilket innebär att han eventuellt kan få blodbrist i magen. Olle är också positiv så efter hans förlossning fick jag en spruta som kallas Anti D och det ska då förhindra en immunisering med andra barnet, men jag bildade en immunisering mot den sprutan, lilla d och en C immunisering.
Man mäter hur det ligger till via blodprov och det heter titrar, och beroende på hur de titrarna stiger så tar man beslut om vad som ska hända, vissa barn kan behöva byta blod i magen men det behövde inte vi som tur var! Men mina titrar steg rätt fort från det vi upptäckte detta, så i vecka 37 skickades jag akut till Umeå och blev igångsatt för han behövde få komma ut helt enkelt då vi inte visste hur han mådde i magen.

Nils behövde aldrig byta blod,däremot fick han blod då vi fick komma oss till Sunderbyn. Allt som allt blev det väl lite drygt en månad på sjukhus med några korta permisar hemma men det tog länge innan hans blodbvärde stabiliserade sig och han inte behövde sola mer.
En tuff tid, dels för att Olle blev väldigt sjuk med hög feber och var tvungen vara hemma, sen fick Nils dessutom RS och fick ligga mer syrgas. Så det var en tuff tid för att jag fick inte träffa Anders och Olle alls på sju dagar, och vi var dessutom isolerade så fick inte gå utanför vårat rum ens en gång så jag höll ärligt på att bli tokig.

Men tillslut blev han friskförklarad och vi fick bli utskrivna helt och hållet, fick komma hem men då började som nästa steg. Allt jag aldrig känt med Olle kände jag med Nils, andas han på natten? Är hans blodvärde verkligen bra? Är han inte lite gul och blek? Ja tusen orosmoment så det slutade med att jag köpte ett andningslarm som man fäster i blöjan för att kunna börja sova igen.

 

Nu är Nils snart en två årig frisk pojke med mycket eget humör, bestämd liten herre minst sagt. :) men så fantastisk på alla sätt ändå.

Vi har köpt hus och flyttat från Bergsviken, vi har köpt min mormor och morfars ställe i Långträsk och bor numera på ett riktigt drömställe! 125m till vattnet från huset, stor fantastisk gård med tillfälle att äntligen få bygga eget stall och skaffa en häst igen, inte för att jag är helt hästlös jag rider en fantastisk liten nordsvensk dam som heter Vesle Ann stående i Rosvik.
Ridit henne snart 1,5 år och vi trivs väldigt bra tillsammans så det är helande och något jag behöver för att fungera som människa helt enkelt för Anders jobbar dessutom borta fortfarande så det är rätt tufft periodvis ensamstående med två barn hela veckorna så den dagen i veckan jag rider får jag äntligen bara vara jag, Bella. Inte mamma, fru eller något annat än bara avklätt jag och göra det jag faktiskt är duktig på. För det är jag, jag är duktig på hästar. :)

 

Det har hänt massa tråkigt också, min kära biologiska morfar gick hastigt bort i cancer mars 2019.
Vilket är en stor sorg och saknad, såklart.
Min mormor som är en av mina största stöttepelare och världens krutkärring har också blivit hastigt sjuk, hon fick mitt i allt en allvarlig hjärtinfarkt och pga den fick hon även två dagar senare en större stroke som gjort att hon tappat sitt tal bland annat. 
Det är tungt och jobbigt, framförallt för henne men även för oss anhöriga såklart.
Jag brukade prata med min mormor minst varannan dag, ses i snitt 2 ggr i veckan och de har liksom varit barnvakt åt pojkarna ofta osv, och att tappa allt det är tungt. 
Vi ringer varann på facetime, så man kan se varann och kan kommunicera då hon får mer och mer tal tillbaka men det är långt ifrån som det en gång var.
Det är en stor sorg, jag saknar hennes ibland väldigt enerverande råd, men jag skulle ge vad som helst för att få höra allt det som förr gjort mig arg bara en gång till.... 

 

Hade någon sagt att mitt liv skulle se ut såhär för tre år sen, tappar min farfar hastigt i oktober 2017, min lillebror december 2017, min farbror januari 2018, min morfar mars 2019 och mormor blir så sjuk april 2020 mitt i allt... Jag har inga hästar kvar, jag har varit dödssjuk pga svår havandeskapsförgiftning, immunserad..

Vi köpte ny bil november 2019, for på Jokkmokks marknad då i februari 2020 och vi var tre bilar som stannat för renar på vägen på en fin bra raksträcka utan ursäkter till dålig sikt eller så, blir jag påkörd bakifrån och då hon kör in i min bil gick det 80km/h så ni kan ju tänka er smällen, jag hann dessutom se i backspegeln att fan det kommer en bil och det går fort, den hinner inte stanna.
Alla mår bra, men bilen blev såklart inlöst alla balkar bak blev ju krökta osv. 
Så ny bil igen, inte pepp men den är jättefin och jag är jättenöjd med den <3 :)
Men då i somras så skulle vi hem från skellefteå, kollar blinkar och kör om en lastbil och precis då jag ska svänga in framför den så blir jag påkörd på vänster sida, en kille kommer i 190km/H och plockar min sidospegel. Han erkände att han kört 190, att han var sen till jobbet osv.
Helt sjukt, känns som att någon där uppe bestämt sig att jag ska fan inte leva nå mycket mer! :P

 

Tur jag är seg, och tjurig. Jag vill leva, och jag vill inte gräva ner mig trots allt som hänt. Var till läkaren för ett tag sen för att tillslut blir det liksom för mycket, och jag berättade allt som hänt sen 2016 ungefär och det är ändå bara en bråkdel av mitt livs händelser... Och han var helt chockad och liksom bara nä du har gått igenom mer än många gör på en livstid, jag är helt förvånad att du ens står upp idag. :P

 

Mmm, så kan det vara... :) 

Nu ska jag avsluta och fortsätta vara med Olle medan Nils sover. På återseende!