http://bellabliiing.blogg.se/

Att jag har panikångest, vet nog de flesta som känner mig litegrann för det är inget jag försöker dölja eller så.
Jag är fruktansvärt stolt över mig själv som klarar av att leva med detta utan medicinsk hjälp, jag har mina knep som fungerar bra.

Jag har heller aldrig låtit denna åkomma styra mitt liv på något sätt, trots att den stått mig upp i halsen har jag utsatt mig för saker jag velat göra, just för att man blir så mycket starkare efteråt.

I perioder är det såklart sämre, men för det mesta är det helt okej.

 

Jag har har inte alltid så bra koll på vad som utlöser den, för det kan komma som en blixt från klar himmel trots de allra lyckligaste stunder i livet, men framförallt så har det varit då det blivit för mycket.
Då jag bodde i Stockbäcken hade jag olidigt mycket panikångest, och det var så illa så jag tillslut kände att jag klarar inte av att leva med det här utan hjälp.
Och jag vill inte ge Tore skulden till allt det, för det var helt enkelt så att han visste inte bättre.

Jag försöker tänka så, att han visste inte bättre och gjorde sitt bästa från den situationen han var i då.
(Fast jag kanske inte hundra tror på det själv, så känns det lite bättre tänka så om andra människor)

 

Nu i flera månader har jag inte haft en ordentligt panikångestattack, lite små ångest såklart men det är ju vardag.

Tills igår, igår bröt den ut på det mest olidliga sätt den kan...
Det river liksom inuti, tårarna sprutar och det känns som att hjärtat ska sprängas i tusen bitar medan det knappt går att andas. 
Jag hade varit förbi brorsan med laddare och kläder, det hände då jag satte mig i bilen och skulle fara.
Då kom det som en käftsmäll, hejdlös och kraftig.

 

Det kändes onekligen som att hela världen skulle försvinna, och minnen jag inte vill komma ihåg poppade upp i huvudet.

De där minnena man aldrig plockar fram, de där minnen som aldrig slutar göra ont.
Människor man aldrig slutar sakna, oavsett tid som gått.
För det är fan så, tiden läker inte i närheten av alla sår!
Hjärtat rivs, hjärtat blöder, det är som att det sitter en demon på insidan som försöker klösa sig ut.

 

Skruvade upp volymen på musiken, och det blev ett par mil i bil igårnatt, stannade till och promenerade lite i skogens tysta dunkel och lät tankarna halvt driva mig till vansinne.
För det är så, ibland måste man låta det göra ont...
Ibland måste det få komma ut helt enkelt, och att skrika ut allt som gör så förbannat jävla ont utan att någon hör, mitt i natten är ibland det enda sättet att kunna fortsätta hantera saker på ett vettigt sätt.

Tillslut lyckades jag fara "hem", eller egentligen är det väl till Anders.

 

Har ni någonsin känt att fast allt är så jävla bra, så finns det inget ställe som är direkt hemma?
Jag känner mig direkt malplacerad just nu, fast jag inte känner så i vanliga fall.
Just nu skulle jag bara kunna ta allt jag äger och dra, långt långt långt bort och aldrig mer höra av mig till någon.

Det är känslan just nu, helt idiotiskt och utan anledning.

Men det är som att jag inte ska ha det här, jag hör inte hemma här.
Jag ska liksom vara någon annanstans, var vet jag inte riktigt det känns bara inte som att det är meningen att jag ska bosätta mig i ett litet hus på ett litet villakvarter.

Det är liksom inte jag, och det ger mig nog lite panik just nu.

 

Fast, jag vet att så fort denna panikångestattack lägger sig, så blir kommer jag tycka att det här lilla huset visst kan bli ett hem även för mig och jag kommer visst kunna bo här.

Fattar inte min egen panik, fattar inte ens varför jag skriver om det men det behöver ut.

Jag har så mycket i min ryggsäck, den är så oehört tung och det är så mycket saker jag inte kan berätta för en enda levande människa.
Så mycket känslor som jag håller inne, så mycket tankar som aldrig får luftas...
Det är för att det är helt enkelt bäst så, allt är inte till för att höras.

 

Min underbara fina pojkvän är i Stockholm han med sina systrar och roar sig  :) 
Skönt för han, slippa vara med om detta nervrak till tjej jag är just nu   ;)

För jag har verkligt ingenting att ha panik över då det kommer till detta, och det är inte det som är grunden till min panikångest i helgen heller.

 

Imorgon ska jag fara och träffa fina Josef på sjukhuset, och då det kommer till det ekar Tores förbannade ord i mitt huvud... Tänker inte gå in på det ens, idiot.

Det ska bli härligt att få krama om honom, Josef alltså ;) 

Och på måndag kommer världens finaste hem igen och jag längtar verkligen tills jag får somna i hans famn...
För där existerar inga tvivel, ingen panikångest...