Torsdag.
Jaha, så less och rastlös jag börjar bli minst sagt av att ägna dagarna åt att ligga och glo film...
Och idag dessutom utan några painkillers alls, för att ha så ont som möjligt imorgon då jag ska till läkaren.
Går ju omkring med ständig värk, som liksom kommer och går hela tiden och senaste veckan kan vi väl lugnt påstå att den varit mer påtaglig än innan ;)
Jag har idag ägnat dagen åt en hel del tänkande, och liksom sorterat ut mina känlsor lite grann.
Sånt man kan behöva göra ibland, rannsaka sig själv helt enkelt.
Kunde inte låta bli att gå in på min gamla blogg och läsa lite, och inser liksom hur himla ont jag haft i hela kroppen och framförallt psykiskt.
Inser också, hur oerhört stark jag måste vara som klarat av att resa mig från det som minst sagt kan kallas spillror av någon jag en gång var till det jag är idag.
Jag måste nästan citera mig själv, taget ur ett stycke från en lite längre text men som på något sätt bevisar för mig själv hur bra allt blev i slutändan.
"Man får vara glad för det lilla, för de fina människorna man har runt sig och de som faktiskt uppskattar en.
Och kanske någon gång, så kommer den där rätta killen dyka upp och färga hela världen i regnbågens alla färger igen.
Den dagen kommer nog allt kännas naturligt, och jag kommer vara beredd att älska med varenda millimeter av mig själv igen.
Och kanske någon gång, så kommer den där rätta killen dyka upp och färga hela världen i regnbågens alla färger igen.
Den dagen kommer nog allt kännas naturligt, och jag kommer vara beredd att älska med varenda millimeter av mig själv igen.
Tills dess räcker det som det är nu, för man gör inte sig själv en tjänst genom att leta massor, det är bara luta sig tillbaka och låta livet ta en med storm.
Det är då det blir allra bäst! :)"
- 9 september 2014
Det är då det blir allra bäst! :)"
- 9 september 2014
Jag hade en väldig klar planering om att faktiskt vara själv en lång tid framåt, ja nästan så jag bara kunde tänka mig flyktiga relationer som innebar lite intimt och inte så mycket mer.
Men så hände det visst något där på vägen, och det är nog precis det jag skriver ovan - att den dagen jag träffar någon som klarar av att färga hela världen i regnbågens alla färger, då kommer det nog komma så naturligt så jag faktiskt är beredd att älska igen med varenda millimeter av mig själv.
För det är ungefär så det känns, det var som bara naturligt att jag ville vara med J.
Visst, stelt och blygsamt har det ju förstås varit på vägen ;)
Men i grund och botten så har känslan inom mig varit densamma från den dagen jag kände att denna människa kanske visst kan berika på mitt liv på ett sätt som ingen annan riktigt lyckats med tidigare.
Men i grund och botten så har känslan inom mig varit densamma från den dagen jag kände att denna människa kanske visst kan berika på mitt liv på ett sätt som ingen annan riktigt lyckats med tidigare.
Och det är faktiskt så, det finns ingen annan jag så naturligt litat på från första början och som får mig att känna mig så lugn inombords.
Visst alla diskuterar och då får jag ont i magen på en gång, det blir liksom kaos men det är ju bara för stunden.
Det som räknas är hur det känns all övrig tid, vilket är mest hela tiden för den delen.
Och jag är ju inte världens enklaste människa att vara med heller för den delen, herregud nej ;)
Men jag är betydligt bättre än innan, just tack vare vad jag tvingats gå igenom och leva med.
Fast fortfarande existerar det där heta humöret emellanåt och tvärsöverheten som inte går av för hackor, och det där med att be om ursäkt då jag sagt något dumt eller olämpligt sitter fortfarande långt inne - men det kommer i alla fall en ursäkt ;)
Det jag kan tycka är bland det bästa med allt det här, är hur jag inte ägnar en enda tanke åt att J skulle göra något dumt då han far iväg eller så utan mig, jag har inte minsta ont i magen nu då han ska iväg en vecka förutom att jag kommer sakna honom oerhört.
I övrigt bekommer det mig inte det minsta, och det tilliten har jag med handen på hjärtat och det vet alla mina närmsta att jag inte kunnat känna till någon annan.
Har alltid blivit orolig, haft ont i magen att det kommer hända något osv.
I övrigt bekommer det mig inte det minsta, och det tilliten har jag med handen på hjärtat och det vet alla mina närmsta att jag inte kunnat känna till någon annan.
Har alltid blivit orolig, haft ont i magen att det kommer hända något osv.
Haha vilket tudelat underligt inlägg detta blev då, så som det flesta andra många gånger blir ;)
Blir lätt så då fingrarna bara får svepa över tangenterna utan mer eftertänksamhet, och kanske för att jag har för mycket fritid just nu med att bara ta det lugnt dagarna i enda ;)
Näää nu ska jag sluta svamla på!
Kommentarer
Trackback
