en torsdagsmorgon.
Gick av jobbet kl 08, knallar till macken och inhandlar den obligatoriska nässprayen för att sedan knalla vidare till bussen.
Musiken flödar i öronen, tårarna bränner i ögonen.
Vad som helst, men bara inte bryta ihop här.
Hela bussfärden handlar bara om att andas, andas, andas.
Halvspringer hela vägen hem då jag väl klivit av, får knappt in nyckeln i låset för att handen darrar men lyckas tillslut ta mig in.
Kastar väskan åt sidan, kastar av mig jacka och skor samtidigt som jag bara sjunker ihop mot väggen och hela jag blir som en enda stor geléklump.
Ungefär här brister det på riktigt.
Skakar, halvskriker och gråter en sån där typ av gråt som sällan drabbar en.
En hjärtskärande, riktigt ledsen gråt.
Den går inte hejda, utan tar fart på ett riktigt okontrollerat sätt.
Det kändes som att jag grät ut hela mitt hjärta, hela mitt inre bara skrek.
Några i mina ögon ogenomtänkta ord blev orsaken till denna totala explosion.
Fast det var kanske inte riktigt orden i sig, ni vet ibland då man verkligen behöver få gråta tills det inte finns några tårar kvar men kroppen tycker något annat ?
Så har det varit en lång tid för mig nu, har behövt få tömma systemet men det har liksom inte gått - förens idag.
Men ja, det som blev sagt kändes förstås förjävligt och gjorde mig förbannat ledsen så självklart var en del av mitt hysteriska gråtande riktat mot det också.
Kändes ungefär som att något värdefullt kastades i backen, något som absolut inte går att ersätta.
Med efterföljande tomhet och tankar i skallen, som aldrig riktigt tog slut.
Så hela min dag har varit kantad av gråt, skakningar och kräkningar pågrund av allt skakande.
Inte mycket sömn på sömnkontot med andra ord, inför för nattens jobb.
Att en enda grej fel kan orsaka sånt kaos, då det egentligen inte kanske är världens grej. (Fast jag tycker nog att det var det, för det gjorde ont på riktigt)
Men det jag grät allra mest för idag, och det som behövde ut var all sorg över allt som händer just nu.
Viss sorg ligger kvar sen förra året för om 5 dagar är det ett helt år sen världens finaste Å lämnade oss och det gör fortfarande ont för jag saknar henne.
Världens bästa arbetsplats och Världens bästa människor.
Men framförallt det som gör så ont då det kommer till det som händer just nu, för det börjar nog gå upp mer och mer att jag förlorat någon som jag verkligen älskar och att denne bytts ut till någon jag måste lära mig älska...
Livet är fan inte rättvist, långt ifrån.
Jävla skit helvete.
Ta tillvara på dagen, ta tillvara på varann.
Försök tänka efter på vad som faktiskt är viktigt här i livet, för det är något jag kommer börja utvärdera mer och mer.
Och jag kommer inte hålla fast vid de som bringar negativitet in i mitt liv, för det finns inte plats för det.
Vi har bara idag, för imorgon är en hel ny dag och då kan allt vara förändrat.
Att älska är inte alltid lätt, oavsett vem det gäller kommer det alltid sättas på prov i någon form.
Men så länge man kan se bortom det som stör, så kommer man förbi alla hinder.
Men just nu är den allra viktigaste för mig att man fokuserar på annat än småsaker att störa sig på, för livet är så mycket mer än det.
Trots allt, kan allt förändras i en handvändning.
Älska mer, lev väl och ta hand om varandra.
Jag har världens bästa människor kring mig, både vänner och familj.
Även om man hamnar på en lite gropig väg emellanåt håller jag alla lika kär, oavsett.
Kommentarer
Trackback
