http://bellabliiing.blogg.se/

Och en hel del dödsångest,  eller vad man nu ska kalla det?

Kan se på bilden på mina nära och kära, och plötsligt är det som knivar i hjärtat. 

Titta på mamma, mormor, morfar eller vem som helst och liksom inse att de kommer inte leva för alltid. 

Det är så jag får ren panik, och bara känner att jag vill få dö innan dem.

För jag vill inte behöva gå igenom att förlora någon av dem, hur skulle mitt liv då fungera? 

Vi människor sägs förvisso vara starka, och jag har gått igenom ett levande helvete mer än en gång men aldrig hittills behövt ta det där slutgiltiga farväl av en människa. 

Ingen jag älskar har lämnat mig ännu, på det där för alltid sättet.

Det där slutet då det liksom inte finns någon återvändo, man kommer aldrig ses igen. 

Aldrig dela både de bra och de dåliga stunderna, aldrig mer kramas,  aldrig mer kunna tala med varann.

Det ger mig sådan ångest likt ingenting annat,  tårarna rent bränner och jag vill bara sluta existera. 

Alla kommer vi gå igenom att förlora någon riktigt nära, vare sig det är mor-farsföräldrar ,mamma, pappa, syskon eller nära vän.

Vi kommer alla någon gång stå där, med ett stort tomrum som man vet aldrig kommer kunna fyllas igen av någon annan.

Leva med ett stort hål i bröstet, saknad som kommer skära sönder. 

En maktlöshet att inte kunna styra vad som händer, och att tvingas fortsätta leva trots att man säkert allra helst bara vill sluta andas.

Andas är också en konstig grej, egentligen

Har du någon gång räknat dina egna andetag? Börjar man tänka på att andas, och sen ska man återgå till att kroppen ska andas per automatik, men ju mer man tänker på det ju mindre bra går det.

Tillslut sitter man där och tror sig inte kunna andas, om man inte tänker att man måste göra det. 

Man liksom "håller andan" tills man tillslut kan koppla bort tankarna och det går per automatik igen. 

Vi är nog alla mer eller mindre rädda för döden, rädda att förlora någon vi älskar.

Men det är det enda vi kan vara säker på i detta liv, vi kommer alla dem vägen vandra.

Hur, var eller när vet ingen - men alla ska vi någon gång dö. 

Jag är rädd för döden till viss del, samtidigt som jag tror på ett liv efter detta. 

Vad det nu innebär, det har jag ingen aning om men jag tror absolut inte bara att det tar helt slut den dagen jag tar mitt sista andetag i denna kropp.

Jag har haft perioder i mitt liv då jag inte velat annat än få slippa leva, få slippa känna och slippa må så innihelvete dåligt. 

Trots det har det alltid kommit en morgondag, och solen har letat sig upp på himlen och plötsligt känns allt lite bättre igen och man tänker att - ja jag klarar nog av det här ett tag till ändå. 

Nu känner jag nästan aldrig så längre, jag älskar att leva och tar tillvara på de motgångar haft och tar lärdom av dem. 

Men så kommer kvällar, som ikväll och jag skrollar på instagram och mamma lagt ut en bild på sig själv.

Och hela jag gör plötsligt ont, för vad vore jag utan min mamma? 

Jag vill aldrig behöva vara utan henne, hon är min bästa vän och den jag kan prata om allt med.

Och fast jag är förbannad och less på henne ibland, finns det nog ingen jag älskar så högt som henne. 

Det är så tårarna rinner, så ont gör det plötsligt av tanken på att en dag tvingas vara utan henne. 

Sen ramlar jag över bilder på min ena lillebror, och samma känsla fyller kroppen.

Tänk om något skulle hända honom, eller någon annan av mina syskon.

Hur gör man för att leva vidare efter att förlora någon så nära och så kär?

Såna tankar ger mig ren panikångest, och river sönder bröstet på mig. 

Och jag VET att man inte ska tänka så, för då tar man bara ut saker i förskott och det vinner ju ingen på.

Man ska leva här och nu, vara noga med att tala om för dem man älskar att man gör just det - älskar dem!

Vi har bara idag, morgondagen vet vi ingenting om.

Så låt oss ta hand om varandra, vara rädda om varandra och respektera varandra.

Låt oss tala om hur vi känner, låt dem du älskar få höra det varje dag - fast det kanske låter tjatigt så vet du inte om du får en chans till att tala om det.

Och vad är då bättre, att vara tjatig än att aldrig säga det och sedan ångra sig då den absolut mest slutgiltiga vägen i livet nått sitt slut? 

Nä just det, tror att vi alla måste bli bättre på detta.

Nog för ikväll, lite knepiga konstiga tankar såhär en lördagkväll men så är det ibland...