http://bellabliiing.blogg.se/

Hejsan!
Här ekar det visst tomt, på riktigt.
Har inte funnits så mycket inspiration till att skriva faktiskt, jag mår mest illa heeeela tiden och kräks en hel del, svårt äta något alls förutom typ rostbröd och frukt! Bäbis tar ju det den behöver, men det blir liksom inget kvar åt mig! :/

Sen har det hänt en del tråkigheter, mitt i allt efter att jag berättat på jobbet att jag var gravid så blev jag uppsagd, det sägs att det inte är pga graviditeten men jag synar det helt ärligt.

Skittufft, är så kränkt och arg så finner inga ord. Men livet går vidare, och de får skylla sig själv som tappar en bra assistent.
Jag har blivit mottagen med öppna armar av en av mina gamla chefer så det känns i alla fall toppen, sen såklart är känns det ju inte optimalt på något vis att enbart vara vikarie mitt i allt.
Mycket funderingar kring ekonomin väcks ju, typ hur blir min mammapenning nu osv. Så aaaa, arg och besviken är nog bara förnamnet på vad jag är inombords över hela situationen.
Försöker vara positiv, men det är en aning tungrott emellanåt.

 

Magen då? Den har inte växt nämnvärt trots vecka 15 imorgon, har fått tid för ultraljud 31/3 så det blir spännande!
Längtar, men är samtidigt spänd och nervös - hoppas för det första att det bara är en liten varelse i magen, och såklart att allt är tipptopp trots att den blivande mamman mår pyton.

 

Står lite still med hästarna just nu, har ridit en gång nu sen jag blev gravid men det kändes rätt rejält i både rumpa och höfter så får se hur det går fortsatt nu.

Sen har jag ju inte energin på min sida som sagt, äter liksom inga mängder i vanliga fall men nu är det verkligt minimini av det jag får i mig.

 

Lite ensamt och tråkigt gå hemma, för Anders är i  Gällivare måndag-torsdag så det har en tendens bli långa dagar speciellt då jag liksom inte orkar fara runt och hälsa på folk heller.
Efter varje gång jag ätit är det liksom kasta sig på rygg för att få behålla maten, så det är lite tufft så sett och man blir lite lätt frustrerad över att inte orka som vanligt - jag är ju liksom en som håller igång typ jämt i vanliga fall! :)

 

Älskar allt som händer inuti kroppen dock, det är en grymt häftig känsla att något faktiskt växer inuti mig, något jag och Anders skapat tillsammans!
Rätt så jävla coolt, och overkligt.

Är verkligen glad att jag väntat med att skaffa barn, tills det känts helt rätt.
Det ser ut som att det gått så fort allt kanske med Anders, men fakta och sanning är att vi känt varann i typ 12 år eller något sånt, eller passerat i varandras liv i olika stadier helt enkelt.
Så det är inte så fort egentligen, och från första stund jag satte min fot innanför dörren här så föll alla mina trasiga pusselbitar på plats.
Möttes av en kram, en puss i pannan, där och då insåg jag att jag äntligen var hemma.

Att inte ha setts på flera år, och sen bara mottagas sådär... Om än vi kanske surrat en del innan jag kom hit både om det ena och det andra förväntade jag mig inte det där ;)

 

Jag gjorde fel på vägen hit, jag gjorde illa en människa jag inte menade att göra illa men för första gången i mitt liv följde jag också mitt hjärta helt och hållet, och ångrar därför inte detta en enda sekund.
Anders är allt, allt och lite till. Min pusselbit som fattades för att äntligen göra livet helt komplett, och se nu väntar jag hans barn.
Det är overkligt om något, att VI faktiskt ska bli en familj på riktigt! Woooow, helt jävla galet ;) hahaha.

Tänker utan tvekan bli gammal och grå med den här mannen, att bli älskad utav honom är det vackraste jag någonsin upplevt och jag är tacksam för varje dag jag vaknar upp och har han i mitt liv.

Älskar hur vi alltid sitter nära i soffan, hur han håller om mig hela nätterna, hur han tar min hand då han kör bil, eller hur han tar den så fort vi kliver ur bilen och går någonstans.
Hur han pussar mig i pannan på affären och håller mig nära, i hans famn känner jag mig så trygg och jag vet att jag gett mitt barn de allra bästa förutsättningar för att få ha den absolut bästa pappan i hela världen. <3