http://bellabliiing.blogg.se/

Idag tänkte jag skriva ner något jag tänkt på hela dagen, eller ja sen jag var iväg och köpte de sista till julafton som stundar imorgon och låten "iris" kom upp i min spellista.

Jag kopplar ihop många händelser i mitt liv med musik, texter som etsat fast i minnet.. kopplar ihop det med människor eller andra händelser, som sagt. 

Och låter "iris" var det en väldigt speciell person som, satt i sin morgonrock med gitarren i högsta hugg och spelade för mig....

 

Denna människa spelade även in, sjöng och spelade bara just för mig. Och förutom mina barn och allt annat Anders ger mig, så är det bland det finaste jag fått av någon.
Han sjöng den till mig, denna trasiga själ..
Han är den där jag bara fick numret till, skrev "Hej sötnos, hur är det?" och resten är liksom historia.

Det finns stunder jag upplevde med honom, som jag aldrig kommer uppleva igen.

Sättet han höll ciggen inuti handen då han rökte på balkongen, iklädd endast morgonrock fast det var kallt ute.
Vi satt där i den stora sängen, och han spelade på sin gitarr och sjöng för mig. Kid Rocks låt "all summer long" är också en sån låt som jag alltid tänker på honom då jag hör, den ä Adam och ljumma sommarkvällar i Gammelstad för mig, någon gång 2007-2008...

 

Adam lever inte idag, han föll också offer för drogerna 2013. Han hade träffat sig en tjej och flyttat ner till Stockholm och man trodde det liksom vänt, men nä. 

Minns exakt dagen jag fick veta det, Emil ringde och det ösregnande den dagen i början av juli, bodde i Stockbäcken med mitt x...

"-Asså Bella, jag tror Adam har dött.

- Eeeh va!? Men nä, han har ju flyttat och verkar må så bra.
- Nä men hans typ bror Jim har spelat in någon video på facebook där han pratar om att han är död."

Samtalet fortsätter lite till och vi lägger på, jag säger åt mitt x att jag ska gå ut i stallet och göra en grej.

 

Går ut, tar mitt headset och lyssnar på den video som Jim lagt ut, mycket riktigt finaste goaste Adam finns inte längre..

Får så mycket skit då jag kommer in av mitt x, jag var en sån jävla hora och det var jag och mina knarkare, han skulle minsann inte trösta mig.
Jag vet att jag tittar upp och möter hans blick medan jag säger, "jag har aldrig bett dig trösta mig".
Sen for han..

 

Adam, ja Adam.
Han var en sån där kille, som inte ägde ett enda par jeans då jag lärde känna honom, han gick sin egen väg och var bara... fantastisk!

Jag lärde känna honom genom min praktik, eller ja hans pappa jobbade på bårhuset som låg mittemot köket och började prata om sin son, visade en bild och jag bad om numret! :P På den vägen inleddes ett par månader av, jag vet inte vad egentligen..

 

Det var stormigt, han var en fri själ och allt jag ville var att ha honom. 

Han gjorde lumpen i Stockholm då vi började prata, men han fick sluta där pga det han då sa var ett epilepsi anfall, men senare fick jag veta att det såkallade anfallet var orsakat av droger..

Jag bodde i Långträsk, heartbroken då det för femtioelfte gången gjort slut med mitt x, han bodde i Gammelstad med dvärggränd tillsammans med sin mamma och bror.

 

Adam var kock, men ändå serverade han mig hårdbröd utan smör med torr musli och mjölk.

Han ville inte äga jeans, för då skulle han vara precis som alla andra.
Vi skulle från stan till Gammelstad, och då vek han ett hjärta av min bussbiljett och sa med sina glittrande blå ögon att han brukade göra så och lägga på sätet då han gick av, alltid förgyllde det någons dag.

Jag har kvar det hjärtat fortfarande i min plånbok, och i min Marilyn Monroe väska ligger hans breda läderarmband... som från en svunnen tid.

Har flera gånger själv gjort samma sak, gjort om min biljett till ett hjärta och lämnat efter mig.

Adam levde, tillsynes bekymmerslöst men var ändå så trasig inombords av någon anledning.

Jag vet vi gick från hans kompis hand i hand, genom ett regningt Gammelstad men det gjorde inget för hela jag var ändå varm för vi skrattade hela tiden, ingenting var svårt just i den stunden.

 

Adam var sorglös, glad och positiv, hans livsinställning smittade av sig och han bara gav mig så mycket av det jag behövde i den perioden av mitt liv och jag hoppas jag gjorde detsamma.

Han är en sån där människa jag för alltid kommer bära med mig i mitt hjärta, han har för alltid påverkat mig och format en del av den jag är idag även fast det är många år det lilla vi hade tog slut.

Jag kan inte kalla honom x, för vi var aldrig tillsammans men ändå så fanns där kärlek.

Jag vet jag hade varit på krogen, full som tusan messade jag åt honom.. "Vet du Adam, jag fucking älskar dig!"

Fick inte det svar jag ville ha tillbaka då, men några dagar senare sågs vi för sista gången.. Och han sitter i sin morgonrock och huttrar, samtidigt som han frågar mig hur fan det kändes för honom att jag gjorde sådär, skrev sådär.. Jag fattade inte vad han menade, försökte som ta tillbaka det.

"- Men hur fan tror du det känns, att du skriver det sådär då jag vill få höra dig säga det samtidigt som du kollar in i mina ögon så jag får säga det tillbaka?"

 

Han var arg, arg för att jag skrivit det i fyllan och inte sagt det åt honom öga mot ögo, och nu i efterhand förstår jag varför.

Det grämde mig som tusan i början, jag hade liksom sabbat det. Sabbat det med den första människan i mitt unga liv som fick mig att känna mig levande, och då han dog levde jag med en sån stor idiot så jag fick inte ens fem minuter att samla ihop mig själv innan jag fick höra hur värdelös jag var.

 

Något tag senare, efter sista kvällen där Adam sa sådär så var det Halloween och det spenderades på Fiskekyrkan i Luleå. Adam kom dit, utklädd till clown, han hade skrivit på sin mage "He loves the cock" samtidigt som han poserade med random folk och tog kort. :) han kom fram till mig, låsades inte kunna prata, ritade mig till en katt som hade en tår som rann ner för kinden, pusssade mig och försvann i vimlet. 
Det är vårat sista möte, och jag vill minnas Adam så. 
Människan med det stora hjärtat, som visade hur man kunde älska på ett annat sätt, hur man kunde göra för att göra en annan människas dag bättre, hur man kunde vara sådär sorglös och inte vilja passa in istället för att försöka göra allt för att passa in.
Han älskade south park och imiterade ofta därifrån, och han lever vidare genom alla fina minnen alltid. och jag är så evigt tacksam för att ha träffat en sån person som honom.

 

Och det är liksom det, man kan älska på så många olika nivåer och plan, Adam skulle aldrig varit den person jag skaffat barn och levt resten av mitt liv med, han är en person jag fick äran att ha på min livsstig ett ögonblick, som lämnat stora spår och tacksamhet efter sig.

Jag hoppas han fick sin frid, att han har ett inre lugn nu och slipper må dåligt. <3